0
0
Stundtals infann sig den otroliga lyckan. En euphorisk känsla av upprymd kärlek. Vi skrattade, dansade, skålade i champagne. Han lagade lax-middagar som vi frossade i.
Vi kunde åka runt i timmar och titta på vackra hus vi ville bo i. Ibland tog vi husvagnen till Torekov. Där cyklade vi i flera mil för att hitta små pärlor av Cafeer som skulle bli speciella, bara för oss.
Han upphöjde mig till skyarna. Jag va det bästa som hade hänt honom. Ingen hade varit vackrare och finare än jag. Han hade aldrig älskat någon som han älskade mig.
Tillsammans va vi dom bästa. Inget skulle skilja oss åt.
Jag va som lyckligas i dom stunderna, där ville jag leva. Bara Han och Jag.
Han älskade mig och jag älskade honom. Det va så vi sa.
Hur kunde jag tro det va kärlek?
” Ur sms, mail och små lappar”
