Jag tittade på bunten av pappren, block och dagböcker. Första pappret högst upp står det ”Avtal”. En avtals relation. Jag ser också att pärmen från första polisförhöret 2013 ligger öppen. En lapp ligger i, jag ser det är hans handstil. Ramen som ritades som vi skulle hålla oss inom. Ramen som la grunden för vår relation. Där våra namn står på mitten och alla andras namn flyter utanför. Orden ”Du och jag mot världen”. Du och jag mot världen blev mitt mantra under åren. Han och jag, där ingen annan kunde nå mig. Och det va precis så det blev. Jag blev ensam. Jag va ju bara hans. Det va så han sa. Det är bara jag som kan hjälpa dig Pia, tro inte att någon annan kommer göra det. Du har bara mig. Ingen kommer bry sig. Dom tycker bara du är konstig. Det va så han sa. Och det trodde jag på. Ramen blev minde och mindre. Avtalen avlöste varandra. Det skrevs nya hela tiden. Det som va i går gällde inte nästa dag. Skulden las alltid på mig. Det va jag som ändrade ordningen i avtalen. Och det trodde jag på. Mitt liv förvreds i en overklighet.
Jag vet att mina berättelse skulle låta osannolika. Det va jag beredd på. Allas blickar jag fått, som säger. Varför lämnade du inte? Hur svårt kan det va? Fattar du ingenting? Han är ju bara en idiot, en skitstövel. En looser, utan sina pengar är han ingenting. De blickarna va jag beredda att få från Eva och Lisbet. Dom satt tysta. Eva skrev på sin dator, snabbt och enkelt. Hon hejdade mig i bland för att komma i kapp. Och nej, jag fick aldrig dom blickarna. Dom trodde på allt jag sa. Underlaget med smsen och mailen. Från hans mobil från hans dator va bevis nog. Men jag visste. Det spelar ingen roll om vad jag säger eller vad dom tror. Skulden kommer ändå läggas på mig. Det va så en nära vän till han sa. Du kommer aldrig vinna, det är ingen ide. Han har alltid rätt. Men nu va det min sanning som räknades. I stunden va jag en vinnare. Jag hade övervunnit min rädsla av att bli misstrodd.
Förhöret fortlöpte. Vi kom in på barnen som bodde hemma. Hunden som vi köpte. Skulle jag berätta. Jag visste inte. Min blick på Lisbet, hon nickade. Hon visste vad jag tänket. Skulle jag,,,,?
All skuld skulle läggas på mig.
Det visste jag!!!
Texten är hämtad på varningstecken.nu
finns under mina länkar.