0
0
Man kan ju tro att jag skrivit om allt som är förknippats med skam, skuld och ångest.
Skam…. Diagnos skam…som inte va sann. Ja va inte sjuk. Jag blev sjuk.
Efter ettag in i relationen, när livet satts i gungning. När dagarna såg olika ut. När hat och kärlek skulle vistas i samma rum. Då kom känslan krypande, det va ju mig det va fel på. Allt jag gjorde och sa va mitt fel. Jag blev mer och mer orolig. Den sanna känslan va ångest. Jag visste inte bara om det. Min koncentrations förmåga dipade. Jag som kunde håll femtioelva bollar i luften samtidig och fixade det med bravur. Nu kunde jag inte prata och klippa samtidigt, eller så pratade jag och glömde klippa. Glömde tider, glömde gå till jobbet. Glömde barn på fritis, glömde hämta i stallet. Jag kände mig sjuk, sjuk i huvudet.
Jag blev orolig. Han sa – Du kanske ska uppsöka läkare, du kanske är psykiskt sjuk. Du har ju lite störningar. Jag va nykter anorektiker sedan flera år. Det visste han om.
Efter mycket om och men, och väntan på En ADHD utredning.
Diagnosen blev skrivet på papper. Jag blev diagnostiserad ADHA. Fick RITALIN utskrivit. Vilken skillnad. Inget kunde trötta ut mig nu. Tillbaka till flera bollar i luften. Kroppen gick på högvarv men på ett positivt sätt. Jag behövde inte sova och inte heller äta. Jag rasade i vikt från 50 till 42 på ett par veckor. Toppen… smal och snygg men ändå orkade att hålla mig på tå.
Det innebar: Trygghet. Pengar på kontot, mat på bordet och en bil att köra. Problemet blev att jag överdoserade RITALIN som är amfetamin baserad. Fick bättre effekt och kunde snurra på ännu mera.
Han sa – Se så duktig du är. Nu är du som jag vill ha dig. Lätt på foten och på tå.
Jag körde på och tänket. Nu kan det inte bli bättre. Vad jag inte visste va att RITALIN skulle bryta ner min kropp. Diagnosen blev ADHAD??? Eller?
