Ett blommigt reportage…

I trädgården på berget i Huskvarna, ett stenkast från Utsikten, går Pia Johansson barfota i gräset. Vi tar plats i en liten soffgrupp i skuggan under två äppelträd där många små gröna äpplen börjat mogna. Härifrån syns en blå Vättern mellan buskarna i tomtgräsen. Med stort leende och entusiastiska handgester berättar Pia om hur hon fick för sig att söka statistroller och hur det gav henne en efterlängtad vändning i livet.

– Jag halkade in i statistvärlden som på ett bananskal. Jag hade varit utmattningsdeprimerad under en längre tid och kände att jag behövde ta mig ut, göra något och träffa människor. Då dök Statist.se upp i mitt Facebook-flöde. Där kunde man göra en profil för att vara med i filmer, reklamer och tv-serier. Så jag klickade in, gjorde en profil och scrollade lite bland jobben.

Sträckkollade ”Bron”

Den psykiska ohälsan kom i samband med slutet av ett ohälsosamt förhållande. Hon slutade arbeta efter 27 år som frisör och spenderade en lång tid hemma. Då behövde Pia stilla tankarna och fly från verkligheten ibland, vilket hon gjorde med hjälp av Netflix och Svt-Play.

– Jag började titta på ”Bron”, jag sträckkollade alla tre säsongerna och tyckte den var helt fantastisk. Sen såg jag att de sökte statister till säsong fyra, så jag anmälde mig.

Några veckor senare fick hon ett samtal, där hon erbjöds en statistroll.

– De ville ha mig i fängelset, de behövde några snygga tjejer med tatueringar till häktet, berättar hon och skrattar.

Från mörker till ljus

Men det var kort varsel och Pia hade glömt att hon anmält sig. Hon ville gärna vara med och frågade istället om de större statistrollerna som behövdes till poliskontoret. Hon fick så småningom en roll som dansk civilpolis och spenderade sju veckor på inspelning i Malmö.

– Året innan mådde jag så dåligt, att jag undrade om jag skulle överleva. Då tittade jag på ”Bron” och året efter är jag med. Tänk att vara i det mörkaste och så kommer man till det ljusaste man tänkas kan.

Sambon Anders serverar ett stort fat med vattenmelon och en kanna svartvinbärssaft, som de med elcyklarna varit och köpt från Rudenstams. Med en blick som lyser av kärlek och tacksamhet berättar Pia om hur Anders blivit en viktig stöttepelare i hennes liv.

– Anders var mitt största stöd när jag var deprimerad. Vi var gamla bekanta från barndomen som fick kontakt igen genom Facebook. Han har bott länge i USA så jag har åkt dit mycket de senaste tre åren. Nyss flyttade han hem till Sverige, så nu vänjer jag mig vid att ha sambo.

Från soffan under äppleträden kan Pia njuta av utsikten över Vättern, som syns mellan buskarna utmed staketet. 
Foto: Mariell Dahlström

”En del knasiga uppdrag”

Dagarna före vår intervju har Pia varit upptagen med Colin Nutleys kommande serie ”Bröllop, begravning och dop”, som han filmar bland annat i Bottnaryd. Där spelar hon en släkting till huvudpersonerna, men kan inte avslöja vilka andra stjärnor som är med utöver Helena Bergström. På ett bröllop sitter hon jämte dem i kyrkbänken.

– Jag har fått se hur många regissörer jobbar och Colin Nutley jobbar helt tvärtemot. Han har knappt något manus och skådespelarna får mycket frihet. Han för berättelsen och de får improvisera. Och vilken människa! Han såg oss verkligen och uppskattade hur viktiga vi statister var. Han sa flera gånger att ”på min produktion ska alla må bra”.

Pia berättar att något av det bästa med att vara statist är variationen av roller hon fått göra.

– Jag har haft en del knasiga uppdrag. Jag blev uppringd av NBC de ville ha mig som vikingadrottning i en amerikansk realityserie. Då fick jag ett datum när jag skulle infinna mig på Birka men visste inte mycket mer. Det visade sig vara en stor show i USA, ”Better Late Than Never”, där fem gamla superstjärnor skulle testa på typiska svenska saker. Så där skulle jag servera bland andra William Shatner och George Foreman surströmming i full vikingakostym.

Viking har hon varit mer än en gång. I filmatiseringen av ”Halvdan Viking” var hon invånare i en av de rikare vikingabyarna.

– Där står jag i skogen med kostym från Eva von Bahr som vann en Oscar för smink och kostym i ”En man som heter Ove”. Det är en helt surrealistisk värld.

Under fotbolls-VM kunde vi se henne på fest i en gul klänning i en reklam för Falcons alkoholfria öl. Nyligen spelade hon också svensk poliskommissarie i en holländsk film om en pojke som försvinner och börjar leva med en varg i skogen. För ett par veckor sedan var hon istället tjuv för Svt:s barnprogram ”Lilla polisskolan” och blev jagad av elvaåringar.

 

Bild 1 av 6 Pia och en av hennes ”poliskollegor” i holländska filmen Taiki. Foto: Privat

I höst ska Pia gå en skådespelarutbildning i Göteborg för att lära sig mer om kamerateknik, att läsa manus och samspelet mellan skådespelare.

– Jag träffade en farbror som var med på sig 272:e produktion. Han berättade att många skådespelade börjar efter 50. Så jag är ju klart sugen och jag har provfilmat en del. Det hade också varit jätteroligt att spela teater. Det behöver inte vara en stor publik, det räcker med tre personer. Bara att få agera och få utlopp för alla sina känsloregister.

Pia har också börjat se filmer på ett annat sätt. Varje biobesök blir en utbildning där hon studerar skådespelarnas samspel. Hon förundras över deras skicklighet i att gå in i en roll.

– Sofia Helin, som spelar huvudpersonen i ”Bron” är den spralligaste, roligaste personen någonsin och skämtade så de andra skådespelarna låg dubbelvikta. Sen vänder hon på en sekund och är ”Saga Norén”. I den rollen är hon helt känslokall, men i verkligheten så empatisk och känslosvallande som person. Jag var mäkta imponerad när hon satt på mitt skrivbord, där jag skrev på tangentbordet och lekte civilpolis. Första gången i inspelningslokalen grät jag, det var så mäktigt.

Pia har många historier att berätta från sina upplevelser på inspelningar. Men mycket får hon hålla för sig själv i många månader, det är ofta hemligt fram till premiären. 
Foto: Mariell Dahlström

Vill förmedla ljuset

Pia driver också en blogg, där hon berättar om hur man tar sig tillbaka till livet efter psykisk ohälsa. I dag utstrålar hon glädje med slående gnistrande ögon och ett ofta återkommande skratt, vilket inte alltid varit lika självklart. För henne har en stor hjälp varit statistjobben.

– På min statistprofil la jag i början ut fina bilder med plutmun och det där, men inte längre. De vill ha osminkade tjejer, med håret utsläppt och helt vanliga. Lite Svensson-tråkiga sådär. Att vara i statistvärlden blir så äkta, man spelar oftast sig själv. Att få den bekräftelsen, att du duger som den du är, är den bästa medicinen du kan tänkas få.

Nu skriver hon dessutom en bok, tillsammans med journalisten Anna Carsall, om åren i ett destruktivt förhållande och tiden efteråt. Det blir en bok som är en blandning av självbiografi och fiktion.

– Jag tror många kvinnor kommer kunna dra nytta av att läsa den. På bloggen har kvinnor hört av sig till mig och jag har varit den första de berättar för om sina ohälsosamma förhållanden. De, precis som jag för några år sedan, insåg inte att det finns fler som varit med om samma sak. Jag vill förmedla att det finns ett ljus.