0
0
POLIS FÖRHÖREN FORTSÄTTER…
Efter jag berättat om valpen. Om hur hårdheten mot hunden va. Det eviga tjatandet om hur den skulle fostras. Den natten av gap och skrik kände jag inte igen mig själv längre. Dagen efter bad jag om försoning. Att vi nog ska lämna tillbaka valpen till sin kennel i Uppsala. Vi valde skriva över valpen 100% på mig. Då visste jag. Att valpen nu bara va min. Det vändes mot mig för det mesta. Under denna tiden blev jag bara sjukare och sjukare i mitt ben. Orken att ta hand om vovven va påtaglig. Varje promenad blev ett helvete. Barnen hjälpte mig så gott dom kunde. ” Idag när jag vid olika tillfällen möter de gamla grannarna på Korallvägen. Kommer frågan ibland upp. Vi förstog att något va fel. Vi såg dig på kvällarna hur ont du hade.” Min värk va ett helvete. Men svaret jag fick när jag bad om hjälp. Blev oftast ”- Du får fixa det själv, jag behöver sova. Det mår jag bäst av. ”
Jag berättade Aldrig för någon hur det va.
Nu hade jag så äntligen berättat. Jag drog djupa andetag. Lika så gjorde både Eva och Lisbet. Vi avbröt igen. Nu skulle jag bara ut och röka. Jag drog djupa bloss på cigaretten utanför huvudentren. Glöden blev en röd prick mot eftermiddags himlen. Jag blev lite yr av nikotinet. Drog ett sista andetag i den kyliga vinter luften och gick in igen. Eva höll upp dörren. Lisbet och jag tog plats igen. Förhören fortsatte. All skulle in på sin plats. Inte va det lätt att få ordning på orden och känslorna. Eva va envis i sina frågor. Vände på dom fram och tillbaka. Hon ville verkligen få fram, att det va sanningen jag berättade. Hennes fingrar for över tangentbordet. Hon va snabb på att skriva. Allt skulle in i akten. Andra akten om mitt liv. Som jag visste skulle bli en offentlig handling. Mitt innersta skulle granskas. Inga hemligheter. Jag skulle vara tvungen att berätta om det hårda livet. Som jag också va drivande i. Det va så han sa när det blev hans tur att förhöras. Men nu hade det gått så långt att inte ens det skulle förbli en hemlighet. Flera rader skulle skrivas. Polisen bakom sitt skrivbord. Advokaten med blocket och pennan i knäet. Dom skulle få höra berättelse, som man inte ens kan fantisera om, om men inte upplevt det. Handlingarna skulle ligga öppet för andra att läsa. Så pressen blev svår. När jag tillslut började berätta.
– I början av vår relation. Va allt en lek med glimten i ögat…Det va så jag började!
