Pia satte in sin lön på ett gemensamt konto, där hon fick redovisa vad hon använt pengarna till.
– Om jag köpte kläder till barnen fick jag höra att det där har vi inte råd med. Barnomsorg och sådant skulle inte heller tas från det kontot. Då skulle jag ta av mina sparpengar.
När Pia försökte prata med honom blev han upprörd:
– Jag försöker ju bara hjälpa dig! sa han. Hur konstigt det än låter så gav han mig dåligt samvete. Det kändes som om jag hade gjort fel.
Den som sitter fast i ett mentalt fängelse behöver inga lås för att stanna.
– Jag kunde inte gå. För med tiden kändes det som om han var mitt allt. Och att jag inte skulle klara mig utan honom.
Han började få raseriutbrott när han uppfattade att Pia hade ”brustit i respekt”.
– Jag hatade när han var arg, det var vidrigt. Det enda jag ville var att få vara i hans kärlek igen. Så jag började försöka undvika utbrotten genom att anpassa mig.
Källa Måbra/ text Anna Carsall