0
0
Jag läste en artikel avLinnéa Claeson
Jag känner så igen mig i den. Både för att jag har varit den vännen och att jag upplevt mina vänners oro och frågande. Varför ska det va så svårt att lämna? Vad är det som får dig att stanna kvar?
Frågorna va många både hos mig själv och mina vänner. Svaren får man aldrig. Jag vet inte än idag vad som fick mig att stanna kvar. Jag vet bara brytpunkten när jag gav upp. Man måste nå den absoluta botten där valet mellan liv och död in finner sig.
Hur är man en vän?
Du sitter bredvid henne på golvet. De snabba inandningarna när hon försöker kontrollera gråten för att berätta om vad som har hänt är outhärdliga att lyssna på. För ni är bästa vänner, du älskar henne och du hatar när hon gråter. Men nu gråter hon. Igen.
Du frågar vad han har gjort den här gången och det är samma gamla visa. För det är ju inte första gången. Du håller om henne för du vet inte riktigt vad du ska säga, men när hon tystnar vill du ändå säga något. Något som hjälper. Och allt som finns nu är dina tveksamma, tröstande ord, hennes svarta mascaratårar och hans svek.
Hon undrar vad hon ska göra, men vad svarar du någon som redan vet svaret, men som inte vill ta in det, som vill höra men inte lyssna. Dumpa honom. Bara lämna. Det är dags att gå. Hon vet. Du vet. Men vad svarar du?
Helst hade du ju bara skrikit det rakt ut: GÖR SLUT! Men hela tiden måste riskerna balanseras. Om du tjatar för mycket eller är för hård finns risken att hon dumpar dig. Det blir för jobbigt. I destruktiva förhållanden är det vanligt att den drabbade blir isolerad, och det enda som är värre än att hon är med honom är ju att hon plötsligt bara har honom.
Det är en skör balansgång, för samtidigt vill du inte spela med i spelet, inte förminska eller normalisera hans beteende.
För det gör hon ju själv redan så det räcker och blir över: förminskar händelser, uppfinner ursäkter, skyller på sig själv och skjuter hela tiden på det som borde vara det oundvikliga – uppbrottet. Så är det inte ditt ansvar som kompis att ge en reality check, påminna henne om att hon förtjänar mer, sätta de gränser hon inte sätter och vägra underhålla den relation som gör att hon mår skit?
Någon måste väl våga säga att han är dum i huvudet? Någon måste väl sluta sitta och skratta med och vara artig på middagar när du vet att han var en skitstövel senast igår?
Men samtidigt vet du ju att det är upp till var och en hur och med vem man väljer att leva. Och dessutom vet du att om du pressar för hårt kanske hon inte längre vågar öppna upp för dig längre, plötsligt utspelar sig hela hennes liv bakom ridå, ingen som har insyn. Eller så klipper hon helt. Och om det inte är hon som klipper: hur länge ska du själv orka ha de här samtalen? Lyssna på samma händelseförlopp, dela samma smärta, ge samma råd, bara för att få samma resultat: hon blir kvar.
Till slut finns nästan bara tjat och eko kvar av vänskapen, för att såret från den gemensamma smärtan blivit för stort. Du vill inte släppa taget om henne, men förstår samtidigt de vänner som redan har lämnat. De som till slut inte orkat mer, eller helt enkelt har gett upp. Och de andra vännerna hon hade, de som sa ifrån, som hon själv lämnade.
Och ju fler som lämnar henne, ju ensammare hon blir, desto svårare får hon att ta sig ur, ta sig tillbaka. Tillbaka till vad? När han är hela hennes värld är det nästan omöjligt att lämna.
Så vad säger du? Kanske torkar du bara hennes tårar, smink och snor medan du stilla upprepar att du kommer finnas där och att hon förtjänar bättre, väntar och hoppas att hon lämnar till slut.
Vad du än väljer att göra kommer den här osäkerheten finnas kvar. För om det inte ordnar upp sig för din vän kommer nog frågan alltid att eka i ditt huvud:
Borde jag ha gjort mer?
